En stövarjägares liv

Inlägg publicerade under kategorin Allmänt

Av stovarjagaren - 4 juni 2012 12:54

 

( Nu börjar sommaren )


Som ni märker så är jag inte så aktiv i mitt skrivaden. Men bara för det så ligger jag inte på sofflocket. Våren har varit väldigt upp och ner, och det har varit en himla massa saker att göra. Dels så har jag börjat på ett nytt jobb vilket har gjort att man haft mycket att göra och sen har det varit andra saker som gjort att jag inte hunnit med att skriva. Och nu så börjar ju sommaren och vad passade inte bättre då än att börja en dressyrkurs för Traj? Vi har nu gått två gånger av sju tillfällen och det är jätte trevligt. Personligen så är jag för lat för att hålla på med dressyr under vardagarna men när man får göra sånt här i grupp och med någon som kan lära ut en massa nyttiga saker så blir det ju helt plötsligen mycket roligare. Och man ser verkligen hur hunden faktiskt gillar att arbeta med mig och att han tycker det är roligt. Han får träna skallen vilket gör han väldigt trött och sover bra om nätterna och sen
får han den sociala träningen bland andra hundar. Han har varit så jobbig med andra hundar, men nu när han får träffa massa andra hundar så blir han mer och mer van vid det och inser att man faktiskt inte behöver hälsa på allt och alla.


( Fullmäktige för 2 år sedan ) 


Sen händer det något speciellt denna vecka. De är nämligen100-årsjubileum för stövarklubben nere på Öster-Malma. Något som jag sett mycket framemot. Redan på torsdag så åker jag ner för att deltaga på jubileumet. Här får man verkligen chansen att framföra sina tankar och idéer och göra sin röst ännu mer hörd. Sådana här träffar är livsviktiga för att hålla klubben i liv. Så jag hoppas det blir lika bra som jag tror det kommer bli.



( Men man längtar till hösten.. ) 


Av stovarjagaren - 4 maj 2012 11:49

Hej,


Jag hade tänkt berätta lite om det hemska som hända under valborghelgen.


Under lördagskvällen så hade jag haft en trevlig tillställning med middag hemma hos mig som avslutades med bowling. Allt var frid och fröjd och sällskapet vandrade hem till mig efter bowlingen. Där tog min kväll slut och jag gick och lade mig i sovrummet med hundarna. De som var kvar fick ansvaret att se till så att dörrar och allt skulle vara i sin ordning när det gick hem. Klockan 9:30 på söndagmorgon vaknade jag av att det drog väldigt kalt i lägenheten och jag gick upp för att se om någon glömt ett fönster eller något på vidgavel. Av min förvåning så stod ytter dörren helt öppet och jag funderat på om någon hade sovit över och varit hygglig och gått ut med mina hundar för de var inte kvar i lägenheten. I panik såg jag att kopplena hängde kvar på krokarna. Nu steg pulsen och paniken. Jag gick ut ochkollade mig runt men kunde inte se några hundar. Jag började ringa runt till det som var hos mig och funderade över vad som hade hänt. Jag fick då fram att en person hade varit kvar i lägenheten och förmodligen farit hem runt 3-4 på morgonen. Dörrarna hade förmodligen inte stängts ordenligt och hundarna hade puttat upp den och farit ut. Nu byttes paniken mot skräck! Mina  hundar som är de bästa jag har i mitt liv hade försvunnit. Jag började ringa runt till familjen som var snabbt på plats och jag började dela ut på Facebook att mina hundar var borta. Polisen och den lokaltidningen underrättades också. Jag och far började köra runt på tänkbara platser men det var som leta en nål i en höstack. Efter några timmars letande avbröt vi far att fara hem och vila oss lite. Att försöka sova var i stort sett omöjligt för oron över hundarna var enorm. Tankarna att dom aldrig skulle komma tillbaka fanns där hela tiden där. Dagen gick och ingen hade sett en glimt av dom, inte heller hört något. Jag var fortfarande i en chock, detta kunde bara inte vara sant tänkte jag. På kvällen for vi också ut och körde men inget resultat. Vi kom hem när det mörknade och gick och lade oss för att orka upp nästa dag. Sömnen uteblev denna natt, jag vaknade hela tiden för stressen och oron höll en vaken.


Valborg,


Far åkte och jobbade men jag och mor for ut och körde några timmar ifall änglarna var på sin vakt och hundarna skulle dyka upp på någonstans. Resultatet uteblev och jag var nu så trött att jag inte orkade köra något mer. Vi for hem för att återigen få någon vila och försöka få någon mat i oss. Båda delarna gick dåligt. Ingen lust å sova eller äta. Nu så skulle jag jobba på kvällen och familjen tvingade dit mig för att tankarna skulle skingras en stund. Far och bror tog över kvällspasset och for ut och letade. På kvällen så fick jag ett tips om att någon hade sett en stövare några mil från stan. Jag ringde far omgående och det for till platsen. Men efter någon timme gav det upp. Men vi hade fått hopp, ett livstecken. Jag kom hem runt 23 tiden den kvällen och var helt utslut. Dels för att påfrestningen var enorm och att man inte fått den vila man behövde. Under kvällen så ringde det en person som hade en sida på internet där dom lade ut efterlysningar om försvunna hundar. Damen fick alla uppgifterna och det delades ut på internet. Vi hade även mailat en sierska. Även om jag inte trodde på det så tog jag alla chanser man kunde för att få något att gå på. Nu ställde jag klockan på 5.00 för att fara ut dagen efter.


1 maj,


Natten gick hyffsat bra. Jag fick någon timmes sömn och var redo att fara ut. Jag for och hämtade upp bror. Far hade redan farit iväg och var ute och letade. Efter tre Red Bull så var man åtminstone inte trött. De som förvånade mig var att jag inte längre var rädd och skräckslagen. Jag var fullt fokuserad på att hundarna var i liv eller åtminstone en hund. Vet inte om det var chocken som gjorde att man var så fokuserad eller om någon högra makt gav mig kraft. Vi for till det område där stövaren hade blivit sedd. Vi hade lagt ut på internet vart folk kunde söka. Och denna dag var nog hela Umeå ute och leta. Folk som jag inte ens visste fanns ringde och skrev på internet och frågade vart det kunde leta. Förmiddagen led mot sitt slut och vi for hem för att vänta in tips från allmänheten eller polisen. Nu vet jag inte riktigt de exakta tiderna på denna dag för jag var helt borta i skallen. Men jag tror att runt 10.30 så fick vi mailet från sierskan att hundrana var i liv och att det var i rörelse och mådde bra. De var även inte så långt ifrån stan. Bara någon kilometer. Hon hade även märkt ut ett område där hon trodde det kunde vara. Vi for direkt ut och började gå i området. Efter ca 40 minuter så ringde helt plötsligen mobilen. Det var polisen som ringde och sa att någon hade tagit fast en stövare i området där jag bodde. Jag ringde upp personen och frågade vad det var för hund och allt stämde in på min lilla Traj. Nu rann tårarna ner för kinden och glädjen var enorm. Vi bestämde plats och for för att möta upp dom. Glädjen i Traj och mig går inte att beskriva när vi sågs. Han brukar vara väldigt kär i husse, men det här vara något speciellt. I all glädje när vi står på parkeringen ringer återigen min mobil och det är en person som säger sig sett och försökt få fast en stövare inne i stan. Allt stämde in på Nosler. Vi for direkt dit men ingen hund. Nu hade ”larmet” nått ut till halva Umeå tror jag och, och jag vet inte men jag tror jag anagerade mer folk i detta än vad 1 maj tåget gjorde. De ringde folk hela tiden och de skrevs på internet. Överallt sprang folk och skrek Nosler, Nosler!! Vi hade ringat in ett skogsområde i stan där vi trodde han kunde befinna sig i. letande gav tyvärr ingen resultat. Bror som redan farit hem till mig och satt och väntade på Nosler om han av förmodan skulle komma hem hade heller inte sett eller hört något. Jag for hem för att släppa av Traj och ge han mat och vatten. Nu hade det gått ca 1,5 timme sedan mannen hade observera Nosler. Väl hemma så ringde åter mobilen och nu var det några personer som gick efter nosler på bara några meter. De stoppade bilar på E4an så han kunde få traska i sin egen takt. Jag for som en blixt till platsen och kom fram till Intersport parkeringen och där kom Nosler travande. Jag kastade mig ut från bilen och kunde koppla hunden. Jag har sett Nosler trött efter många jakter men inte så här trött. Han klev frivilligt in i bilen. Nu byttes all skräck, sorg och oro ut mot glädje tårar. Lättnaden efter att fått igen mina hundar efter 2,5 dygn var enorm.


Jag kan inte beskriva hur känslorna har varit under dessa dagar. Jag har varit i en total chock. Att förlora jakthundar under jakt är också jätte hemskt. Men då har man oftast en pejl vart det kan vara. Nu hade jag ingen koll på vart de var eller vad som hänt. De kunde lika gärna gått igenom någon is, blivit påkörd eller bortrövad. Att man sedan ser hur många underbara vänner och människor som finns där ute och är villiga att ställa upp har stärkt mig mycket under resans gång. Att folk ger mig hopp och styrka att fortsätta leta fick mig aldrig att ge upp. Jag har så många att tacka så jag vet inte. Men jag hoppas alla vet att jag uppskattar alla som hjälpt mig och det kommer direkt från hjärtat. Hundarna betyder allt för mig och utan dom vet jag inte vad jag gjort den närmsta tiden.


Nu så är hundarna trötta. Nosler har dock inte repat sig om tassarna och han får jag hjälpa till att bära ut för att han ska få pinka och skita. Traj han är som nästan vanligt igen. Han stutsar runt där hemma och drar i kopplet när man är ute. Chocken har inte lagt sig riktigt än men när den gör det så kan jag säkert koppla av. Nu så är jag bara glad att hundarna är hemma och att hösten är räddad.


Återigen vill jag tacka alla som varit med på resan och jag
skulle kunna krama om varenda människa som hjälpt mig. TACK!!!

   

  

Nu är grabbarna hemma och vi komemr få uppleva ännu en höst ihop!!

Av stovarjagaren - 27 april 2012 19:10

Som jaktprovsdomare får man ibland träffa på ett och annat original. Både vad gäller hund och framför allt hundägare. Vid ett elitklassprov i Åsele i början av 90-talet kom höjdpunkten i min domarkarriär så här långt. Denna dag minns jag som i går och jag skall försöka att återberätta den på dialekt. Vid samlingen på lördagsmorgonen såg vi en bil av märket Vaz, eller Lada som den numera heter, med en begynnande rökutveckling under huven. Bilen var i alla regnbågens färger och dessutom med ett ordentligt blodstänk på motorhuven. När vi kom in så talade jag om detta och frågade om någon kände sig vid denna bil.

– Hä je min, sa en liten rund herre i 70-års åldern.

–Ja hadd problem å starta kräke i morse sä ja lätte han gå en stunn men nu ska ja vri ån, sa han.

När så lottningen av domare och provmarker var klar stod jag där ute bredvid den blodstänkta bilen.

-Snör in ryggsäcken ti baksäte sa gubben. Jag öppnade bakdörren och där låg 4 orengjorda sommardäck i baksätet. Och på däcken en rock, och ovan på allt en vacker hamiltontik vid namn Billan. Jag flyttade på ett bilbatteri och ställde ner ryggsäcken bland en hel drös hagelskott på golvet. Satte mig i framsätet och färden mot provmarken tog sin början. Efter att vi åkt ca 200 meter, och skulle precis stanna vid en stoppskylt, så slocknar bilens lyse. Han böjer sig ner och får fatt i en kabelhärva samtidigt som han svänger ut på Riksväg 92.

–Hä vart inge stopp den här gången sa han lugnt och började röra i kablarna så gnistorna slog och både vindrutetorkare och varningsblinkers startade. Tack och lov så är det ju ingen större trafikrusning runt halvåtta en lördagsmorgon i Åsele. Men några bilar var i farten och av deras ilskna signalhorn att döma så var de väl inte helt nöjd med Ladans framfart.

-Ja ha nå fel på de elektriska men nu lys hä då i alla fall sa han. Jag måste erkänna att efter några minuters bilfärd började man undra hur långt det var kvar till provmarken. Nu gick dock resten av färden smärtfritt och vi hade dessutom fått sällskap av vår vägvisare. Han körde sin egen bil och gubben tyckte vid ett flertal tillfällen.

–Han kör ju söm en kärring ingen fart sa han. Nu var jag ganska nöjd med farten för det var väl inte den bästa skogsbilvägen vi körde efter. Vi parkerade vid en mötesplats och det kändes bra att få fast mark under fötterna. Jag hängde på mig ryggsäcken och började gå mot vägvisaren. Han visste var det fanns en hare och det var inte långt att gå. Vi stod och väntade på gubben som tog god tid på sig. Och till slut började vi i sakta mak röra oss upp mot hygget.

–Vart ska ji ropade gubben.

- Vi skall gå i den här riktningen ut på hygget ropade jag tillbaka.

– Varför det..?? undrade en förvånad hundägare. –No hitt a Billan haran öm he finns nån sa han.

–Hä je ju bätter å gå ätt vegen än å fera uta rishygge sa han.

–Jo visserligen svarade jag men jag vill bedöma hur hunden söker, arbetar på slag osv. Till slut kom han upp till oss och tiken släpptes. Hon drog iväg som en avlöning och efter en halvtimme var haren på benen. Gubben hade väl inte de bästa jaktstövlar (seglarstövlar) jag sett så att han skulle gå ner till bilen tyckte jag var helt i sin ordning. En tappt på tolv minuter var allt, annars gick drevet tapptfritt. Jag gick ner till gubben och förklarade att ettan var klar och att han fick koppla hunden.

–Köppel hunn..? Nä nu fer vi på hotelle å ta oss en grogg, de här ska firas sa han.

-No hitt a Billan hejm.. No problems.

-Är hon besvärlig att koppla undrade jag.

–Hä bruk ja aller göra utan ja fer hejm då ja val less, å se få a Billan kömma då hon val less. Båda nöjda!Ja vad skall man säga. Drevet gick en bit framför oss och plötsligt såg jag haren hoppa över vägen.

– Får jag låna kopplet sa jag och sprang och ställde mig där haren gick över. Billan kom 4 min efter och hon drev ända in i kopplet. Nu var gubben mer än nöjd och nu skulle det bjudas på rökt renbog. Först ställde han ner en ordentlig laddning makaroner åt hunden och sedan fick hon lägga sig i bilen. Jag fick en minst sagt ilsken blick när jag förklarade att vi skulle släppa Billan igen. Att hon skulle vara lös i fem timmar osv.

–Jaja men nu ska vi eta sa han. Han öppnade bakluckan och tog fram en hel renbog. Den låg där tillsammans med två bilbatterier och en hagelbössa. Han lade renbogen på den blodiga huven och nu var jag tvungen att fråga.

– Har du kört på en ren eller..??

– Nä ja skadsköjt en hara som ja slo ihäl på huven.

– Ok, jag förstår!!.

Ett paket Husman kom också fram och nu var det dukat för fest i skogen.

– Ta för de sa han och skar en ordentlig bit ur bogen.

– Förresten je du jävli på byssen frågade han.

– Du förstå ja ha en jenna baki biln söm int smäll.

– Nja, svarade jag inte har man väl hållit på så mycket men ta fram bössan få se. Han hämtade bössan och efter en stunds kamp kunde han bryta isär bössan och laddade med en patron. Vände sig mot diket och tryckte av. En fruktansvärd knall dånade och hunden som låg i bilen, vilken jag trodde skulle dö, lyfte knappt på huvudet. Gubben såg nu ut som en fågelholk och vände och vred på bössan.

– Förbanne !Ja tro hon ha skicke dell se sa han och kastade in bössan bak i bilen. Nu kom han stegande mot mig och ställde sig 20 cm ifrån mig.

– Hölle du sa han, dem påstå att a Billan ha töje 25 kalkonen ti grannbyn. – Va!!ha du hört se dumt. Ta å titt tika inne yga där finns hä inge ont. Det var bara att hålla med och nu började allt kaffe som gubben druckit att göra sig påmind. Utan minsta förvarning eller genans åkte byxorna ner till knävecket. Han vred sig ca 10 grader nordost och släppte på för fullt. Fortfarande ordentligt upprörd över anklagelserna från grannbyn. Raskt klev jag åt sydväst och nu var det min tur att vara fågelholk. När väl byxorna var uppdragna kom han på att bilen skulle provstartas.

– Ja biljäveln ha onnese e tag se ja jätt kolla öm han starta. In i bilen och nu fick både batteri och startmotor jobba. Till slut rasslar den fyrcylindriga motorn igång och till en början på tre cylindrar. Nu var det inte tomgångskörning precis det var fråga om. Att en rysk motor kan varva något så fruktansvärt visste jag inte, men får nu uppleva detta i ett par minuter. När så ”provstartandet” är över ligger både renbog, bröd och termos på vägen. Allt kastas in där bak tillsammans med bössa och batterier.

– Vad tror du skall vi åka och göra ett släpp till då undrade jag.

– Nja, he tyck ja verka onödigt nu då vi ha fått igen tika å allt sa gubben.

– Men om jag och vägvisaren får gå med tiken så kan du ju vänta vid bilen om du vill sa jag.

Nu sken han upp en aning och det tyckte han var ett bra förslag. Sagt och gjort och vi åkte en par kilometer tillbaks efter vägen och släppte vid en myr. Den här gången fick vi gå en bit och söket var det inget fel på. Nytt slag och upptag efter 45 minuter. Drevet höll sig i mestadels i en tallplantering och var tämligen problemfritt. Efter en dryg timmes drev fick haren nog och sökte sig mot skogsbilvägen. Där blev det tappt och där tog det också slut. När vi kom upp på vägen var allt tyst och ingen hund såg vi till. Vi rörde oss mot bilen och till slut hördes något. Inga hundskall direkt utan något annat.

– Han har väl startat bilen sa vägvisaren. Nu visade det sig att det denna gång inte var den ryska motorn som gick, utan timmerstockar som drogs kors och tvärs inne i bilen. Maken till snarkning har jag varken hört förr eller senare. Husse var både flertoning och med utmärkt hörbarhet. Så det var bara att ge honom full poäng. Billan blev provets bästa hund och dessutom dubbelchampion.


Av: Micke Nilsson Umeå

Av stovarjagaren - 26 april 2012 20:30


N’ARVID PÅ HEDLUN

När jag senast jagade hare i min hemby satt jag vid elden med nykokt kaffe och hade det underbart I väntan på upptaget så for mina tankar tillbaka till min första hund. En hanhund som jag köpte i tonåren med bra härstamning och många drevkungar i sin släkt. Han började lovande men tyckte allt bättre och bättre om att ligga hemma på kökssoffan och bevaka området kring matbordet. Han blev mer och mer ointresserad att jaga och lämnade tappterna ganska omgående. Var vi för nära hemmet, ja, då återfanns han där. Det enda som blev bättre med åren var hans aptit. Han var fruktansvärd på mat, och att se när han slukade i sig en rågad 3-liters rostfriskål med hundmat det var som att titta på dragracing. Enda gången jag såg honom riktigt mätt och belåten var när han lyckades klämma i sig en tvåliters rågsiktsdeg på jäsning. Den odör som sedermera spred sig i köket i gasform var i det närmaste outhärdlig !Efter att ha tillbringat nära två dygn, med krum rygg i hundgården, så kom det där gnällandet som betydde att svältdöden var nära.

Hungrig hund.


Den enda gång han drev någorlunda var när vi var bjudna till ”n’Arvid på Hedlunn” för att som han sa: – Ta bort na åkerhara. Hedlunda var grannbyn, mycket vackert beläget intill Vindelälven, med endast ett hushåll. Att bli bjuden tilln’Arvid på harjakt det var få förunnat. Han var som hämtad ur en Åsa-Nisse film med exakt samma klädsel och enHusqvarna kal.16 hängande över axeln. Han hade fina marker och gott omhare men det gick aldrig att få komma dit och jaga på barmark.


– Haran jaga man på snön, sa Arvid med allvar i rösten.

Nåväl nu var det nysnö och fina förhållanden för harjakt.

– Ta ve de n’Tello å köm hit klocka sju i möran då ha vi gjort bort å ge kräka, sa Arvid när han ringde på kvällen.

Kvart över sex dagen därpå slängde jag mig på cykeln och började min färd mot Hedlunda med en hund som jag fick dra hela vägen. På vägen dit passerade vi några harspår men de väckte inget större intresse hos min jaktkamrat. Väl framme, med svetten lackande i pannan, band jag fast hunden i bron och knackade på.

– Köm in, hörde jag Arvid ropa. Jag steg på och där inne satt han i kalsongerna och höll på med lite

vapenvård.

– Ja höll förbanne int på va se bryt i sär byssa, vårs ha du hunn, sa han innan jag ens hunnit hälsa.

– Han sitter bunden vid bron.

– Hölle ta in hunn ja ska eta nalta innan vi fer, sa Arvid

Jag hämtade hunden som blev överlycklig över att få gå in. När han tog första steget in i köket såg han två kattskålar vid spisen och gav till ett ordentligt väckskall.

– Saticken vicket haschbejn, ja tro förbanne att gammkatta rätne ut, sa Arvid som nu hade fått på sig kläderna och höll på att packa i säcken.

– Han verka hungru hav’en int fått na maat, sa frun i huset och tittade på Tello som aldrig hade släppt blicken från kattskålarna sen han kom in.

– Jodå han åt ordenligt innan vi for försäkrade jag.

– Binn hunn ti söffa å ta de en köpp innan vi fer sa Arvid. Jag knöt fast Tello som vid det här laget mera liknade en stående fågelhund än en finnstövare.

Jag hann inte mer än sätta mig vid bordet förrän plötsligt hunden och soffan befann sig vid spisen. Inom loppet av en 1/10 dels sekund var kattskålarna skinande blanka och området kring spisen noggrant kontrollerat. Sedan hoppade han upp på soffan satte sig och tittade på husmor med sådana där bedjande ögon som bara en stövare har.

– No verkan hungru, ja ska ta fram na maat sa gumman och öppnade skafferidörren.

– Ja jen ordenlit ve mat'n he kön val full dag sa Arvid samtidigt som drog några riktiga bloss på sin Dollarpipa En stund senare står vi ute och resonerar lite om höstens älgjakt när Arvid plötsligt säger:

– Nu jävlar ska vi ta dem, han bryter isär Husqvarnan och stoppar i två patroner innan vi ens hunnit komma från gårdsplanen.

Vi går väl ca.200 m innan vi träffar på första harspåret och till min stora förvåning verkar Tello mycket intresserad av spåret.

– Nu vänt du delles ja ha kömme ti spänne åtil lill-lödun då släpp du hunn. Sen fer du å ställ de oppa bäckbacken.

Arvid for iväg med ordentliga kliv över åkern och det dröjde inte länge förrän han var framme. Jag drog kopplet av hunden och han drog iväg som en avlöning. Det dröjde inte länge förrän det blev ett ordentligt påstick och efter några minuters drev passerade haren i god fart spännet där Arvid stod. Två skott ekade över skogen och drevet fortsatte förbi spännet och Tello öste på för fullt.

– De här satans gammskötta jere ju bara pappere ti, skrek Arvid,

-Du si ju hörre fan he skin ut på snön.

– Nä, ja skull ha töje stutsarn då han lega där ropade Arvid till mig.

Drevet gick förvånansvärt bra och han hade snart drivit en halvtimma tapptfritt när haren på nytt passerade spännet. Ett skott small och hunden tystnade. Jag började gå mot Arvid när Tello plötsligt började att driva igen. Bommade han igen tänkte jag. När jag närmade mig Arvid såg jag att han gick fram och tillbaka och titta i snön som om han sökte något.

– Hur gick det frågade jag men fick inget svar.

Jag hade nu gått så jag stod bredvid Arvid och upprepade min fråga.

– He vårt stövlen opp sa Arvid som skrattande slängde fram haren som han hade gömt bakom ryggen.

– Men vad driver hunden undrade jag..??

I samma sekund flyger en vit hare över vägen och Arvid spänner hanarna omgående.

– Nu sprint du fort söm fan ti bäckbacken för där ska dem över.

Jag sprang för kung och fosterland och hann lämpligt dit för att se hunden passera backkrönet. Nåväl du skall väl tillbaka samma väg, tänkte jag, och ställde mig på löpan. Men så blev det inte utan haren gick en riktig bukt ner mot älven och spikrakt mot spännet där Arvid stod. Han gjorde inget misstag utan fällde sin andra hare för dagen.

– Du ha en för jävligt riktig hunn sa Arvid som höll på att ta ur haren med Tello ivrigt väntande på godsakerna.

Riktig och riktig tänkte jag, han skulle bara veta hur vi normalt brukar ha det. Men i hans ögon fanns det inte någon bättre harhund. Och han skröt väldeliga över denna jaktdag och de två korta dreven blev bara längre och längre.


Nästa år

Året därpå ungefär vid samma tidpunkt kom den där nysnön som innebar att hare fick jagas på Hedlunda. Vi satt och åt middag när det karakteristiska ljudet från Arvids BM-Viktor tonade in och i full fart kom han in på gårdsplanen som om det gällde livet. Traktorn hade inte stannat ordentligt innan Arvid knackade på.

– Hej!Ha du hunn i ordning undrade han.

– Jodå svarade jag, han har väl inte fått jaga så mycket i höst eftersom jag har köpt en ny hund men nog är han iordning.

– He låt bra. Du förstå att käringa ha löva en släkting att kömma å jaga haran å han ha två drevra. Men ja je nalta skeptisk dell de där småttinga.

– Dem je ju för fan int höger än blåbärsrise.

– Å då könn du ju räken ut att fer haran över e rishygg se val dem ju för fan varan på hygge.

– Nä, lätt småttinga va kvar på dagis!! – Jag skall själv ut med ungtiken så det är bara att du hämtar Tello om du behöver honom.

När jag kom hem framåt eftermiddagen dan därpå såg jag att hundburen var tom och jag förstod att Tello antingen drev hare eller rensade kattskålar på Hedlunda.

– Micke!kom in får du höra… ropade morsan från bron. Jag gick in och satte mig vid bordet och jag såg på min mor att något hade hänt.

– Mitt på dan, började hon, kom det en Volvo herrgårdsvagn rullande in på gården. Ut steg n’Arvid på Hedlunn och en elegant jaktklädd herre. Det syntes att något hade hänt för den välklädde herren var väldigt förlägen och tystlåten.

– Nu ta vi ve oss n’Tello sa Arvid.

– Ja gör det. Ta du hunden du. Har jakten gått bra?.. undrade mor.

Arvid sneglade mot den välklädde och sa:

-En sak ska du vetta.

– He ha aller gått å jaga haran ve julgrisa å he gjort e int i år heller!!


Av: Mikael Nilsson Umeå

Av stovarjagaren - 25 april 2012 20:47

(fotograferat på Darwin museet i Moskva)


Redan för några år sedan förundrade jag mig över våra såkallade vargforskares okunskap när jag såg bilder av gula byrackor som sövdes och förseddes med radiosändarhalsband av vargforskaren Kojola och hans assistenter i nordöstra Finland. Jag minns att jag såg bilderna i tidningen Jägaren. Jag förvånade mig då över okunskapen eftersom det inte var enbart färgen utan också djurens anatomi som inte stämde med vargens. De ifrågavarande byrackorna var klara korsningar. Jag kunde då ännu inte tänka mig att det rörde sig om annat än ren okunskap och att korsningarna kunde ha tillkommit annat än via spontana korsningar mellan hund och varg. En annan möjlighet var att det rörde sig om lössläppta eller förrymda exemplar av sovjetryska gränsvaktens på enkom odlade korsningar vilka användes vid gränsövervakningen innan elektroniken gjorde dem överflödiga när sovjetväldet fallit. Sådana korsningar hade jag också haft på mitt dissektionsbord. Korsningarna är ytterst vaksamma men skäller inte. Ryska gränsvaktens korsningar brukade dock vara mera varglika till färgen. Den gula varianten tycks mera ha förekommit i det inre av Ryssland. Om de hållits bara som "sällskapsdjur" eller om man verkligen använt dem för något specialändamål är mig oklart. En typiskt gul korsning har jag i alla fall fotograferat på Darwin museet i Moskva. Jag funderade en hel del på de gula varianterna och med åren blev jag mer och mer förundrad över att korsningar av alla möjliga ursprung började dyka upp i Finland, Sverige, Norge och i Tyskland. I Finland, Sverige och Norge förekom förutom de gula varianterna som likt andra "disktrasor" är korsningar mellan laika och varg också korsningar mellan husky och varg. De har alla fått leka varg och de svenska "vargforskarna" har pratat sig hesa om hur värdefulla dessa korsningsprodukter är för att motarbeta inaveln hos vargarna. Detta trots att det knappast finns någonting brokigare än den svenska vargstammen som förutom korsningarna också består av vargar av mycket olika ursprung. En del har inköpts från Estland i tiderna. Också vargar av mongolisk ras har förekommit. Hur många av de människotillvända vargarna som härstammar från djurparker kan ingen säga.

     

Ännu mera konfunderad var jag när jag inkallades till Lausitz i Tyskland för att titta på vargarna där. På ett varginformationscentrum  som installerats visades på en stor poster en korsning mellan husky och varg. Den uppgavs visa en varg. Var bilden tagits vet jag inte. Övriga bilder på centret visade enbart korsningar mellan varg och schäfer, troligen tjeckisk sådan. Avgjutningarna av spår som visades i vitriner var alla hundspår. Föreståndaren för centret satt i sitt kontor men vägrade ta emot. Hon var tydligen rädd för att möta sakkunskap. På kvällen fick jag se ytterligare bilder av det som kallades varg men ingen av dem var varg. Nu har jag i dagarna fått mig tillsänt en bunt bilder ytterligare från nämnda ort. Alla visar likaledes enbart "byrackor".

     

När den första vargen åter dök upp i Mercantour på Franska Rivieran så sades det att den invandrat från Italien, osedd över den tättbebyggda Po-slätten och utan att göra skada. På gränsen genomgick den sedan en metamorfos rasmässigt för det första skjutna exemplaret var en stor sibirisk skogsvarg, dvs samma vargras som vi har i Finland förutom "byrackorna".  Inte den lilla, rölliga italienska vargen. På halsen syntes det dessutom tydligt att vargen före lössläppandet hade varit försedd med halsband och fötternas trampdynor var platta på grund av att den hade hållits i en bur med betonggolv. Jag var vid den tiden chef för ett naturhistoriskt museum i Frankrike.


Under de senaste åren har jag varit väl medveten om lurendrejeriet med odlade vargar och vargkorsningar som släppts och fått leka varg och flera gångar har jag skrivit artiklar i ämnet men konkreta bevis har varit svåra att ta fram. Nu finns de också. Ryssen Vladimir Bologov började sina "vargstudier" 1986 och enligt egna uppgifter började han sedan arbeta med både vilda och zoo-vargar 1993. Allt har finansierats via västeuropeiska "naturskyddare". Att det förekommit en massa business med försäljning av vargar och hybrider är klart och enligt Bologovs egna uppgifter har han också släppt lös 57 av dem i ryska Karelen nära finska gränsen. Vi kan därför nu kallt konstatera att de märkliga hybriderna nog har sitt ursprung därifrån. Ryssarna själva har förundrat sig över de många hybrider de skjutit, bland annat på Karelska Näset. Det är alltså fråga om en rent kriminell verksamhet. Inte ens i Ryssland får man odla varken rena vargar eller hybrider för att släppa lös dem i naturen.


När man i Pöytyä sköt den klara hybriden, byrackan Auli nyligen så blev jag ganska hårt åtgången av herrar Kojola, Aspi och Niemi när jag hävdade sanningen om djuret, nämligen att det inte var frågan om någon renrasig varg utan en korsningsprodukt. Varför dessa herrar bestämt måste hävda motsatsen och försvara förfalskningen är mig en gåta. Kanske är det en penningfråga? Ren business? Enligt obekräftade, erhållna uppgifter kostar " vargforskningen" årligen mellan 480 000 och 700 000 euro. Förutom vilt och fiskeriforskningsinstitutets ordinarie medel torde både Jord och Skogsbruksministeriet och Miljöministeriet ha beviljat specialanslag. Varför en statlig institution och två ministerier försvarar och underlättar en veritabel odling av vargar är mig en gåta. Varför motarbetar dessa instanser landsortsbefolkningens intressen och bidrar till att minska på viltbeståndet? Finländska myndigheter som medvetet motarbetar medborgarnas trygghet och säkerhet på landsbygden samt boskapshållningen har inte tidigare förekommit. De ansvariga herrarna borde nu dra konsekvenserna och övergå till andra sysselsättningar.

       

Till lust och leda har man försökt hävda att vargen är helt ofarlig för människan trots de många exemplen på vargdödade barn och även vuxna under gångna tider. Under hela 1900 talet var antalet vargdödade i Finland mycket få men jag känner till ett par fall och det senaste 1932. Att inte flera förekom beror på att vargen i praktiken var utrotad i vårt land och endast sporadiskt från Ryssland invandrade vargar förekom. Dessa sköts i regel mycket snabbt.

       

När jag i mars vistades i Kina som rådgivande gäst vid ett antal naturhistoriska museer dödades en 62 årig kvinna och ett barn i provinsen Schandong av vargar. Ytterligare sju människor hade blivit attackerade. 

       

Hemkommen till Borgå fick jag höra om den 72 åriga damen i Rapattila nära Willmanstrand som blivit vargangripen. Likt i diktaturstater förbjöd dessutom polisen de deltagande jägarna att kommentera jakten för media. Några sådana befogenheter har inte polisen i verkligheten i Finland.

       

Vi har ingen nytta av vargarna i vår natur. Ett litet, noga kontrollerat bestånd kunde kanske tolereras av detta i världen allmänna rovdjur men nu har alla förnuftets gränser överskridits. Vargen får inte vara viktigare än människorna och deras livs- och utkomstmöjligheter på landsbygden.


Eirik Granqvist

Tidigare Överkonservator vid Helsingfors Universitets Zoologiska Museum.

Professor vid Shanghai Science & Technology Museum

De människoätande vargarna i Schandong i Kina är av en ganska liten vargras men det gör dem inte ofarliga.)

Av stovarjagaren - 25 april 2012 15:16

 

Nosler efter en cykeltur i stugan.


Hej,

Ikväll så kör vi igång med träningen, snön har tinat från vägarna och cykeln är smörjd och pumpad. Jag vet inte hur ni andra brukar lägga upp träningen för era hundar de finns ju tusen olika sätta att träna på. Jag brukar köra nu i början av våren hyffsade långa cykelturer och låta de trava i lugn takt. För att sedan i mitten av sommaren börja köra korta hårda intervaller och backträning. Hittills har det funkat för mig och jag kör på det fortfarande. Sen under tiden då det inte går att cykla så försöker jag hålla igen maten för att de inte ska gå upp i en massa onödig vikt som sedan blir jobbig att bli av med. De ger hundarna en bättre chans att komma iform. De är ju precis som vi människor, vi behöver inte äta mer än det vi ska göra av med. Självklart så får stövarna också en massa promenader så dom inte stumnar av i leder och muskler. Men de är även viktigt att hundarna får den vila och återhämtning de behöver efter en lång jaktsäsong. Så jag hoppas alla nu börjar eller har börjat köra igång träning inför höstens äventyr.


Sen vill jag passa på att varna för att det kan bli mycket orm i år. Och vi bör vara vaksamma om vi har hundar lösa under uppsikt. Ett ormbett kan ge allvarliga konsekvenser för hundar som ska tas till veterinär så snart som möjligt vid ormbett, även om det är ovanligt att hundar dör.


Om hunden blir biten gör så här: Håll hunden i stillhet, uppsök veterinär snarast, den som har kortison bör rådgöra med veterinär innan man ger preparatet.

Av stovarjagaren - 24 april 2012 12:48

 

landet duktig har lyckats igen, det har tvingat en stackars fårägare avliva en varg som härjade runt bland hans får. Direkt efter att vargen skjutits så kom det poliser och kriminaltekniker. Prioriteringnara märks
ganska snabbt i sådana här lägen. Som tur är så verkar allt gått bra till och fårägaren är inte misstänkt för något brott. Det som är mest tragiskt i denna händelse är att fårägaren tänkte flera gånger på om han skulle skjuta eller
inte. Landet duktigt har gjort så djurägare känner sig rädda att försvara sina egna djur. De är hemskt! Hur ska vi som jägare och djurägare någonsin känna sig trygga med paragraf 28 om man hela tiden ska oroa sig för att bli misstänkt för något? Ingen ska bli misstänkt om man kan styrka ett paragraf 28 fall vilket kan göras i 99% av ärendena. Ingen ska behöva bli av med vapnen eller få sitt namn nersmutsat. Där har landet duktigt mycket kvar att lära av andra länder som har varg.


För ett tag sedan var jag faktiskit nere i ett omtalat vargrevir och hälsade på. Att som norrlänning få se med egna ögon landskapet där det finns varg får en att dra på ögonbrynen. Där nere fanns ju knapp någon ”skog”. Var ju bara en massa åkrar, människor och djur. Snacka om att landet duktigt har placerat vargarna i fel landsända om man ska se till vargens bästa. Jag lider med folk som ska tvingas bo bland trädgårds "vargar".


Så ha det bra så länge…

Av stovarjagaren - 23 april 2012 15:44


 


Så då var det igång igen, vem eller vilka representerar oss jägare? Vi har sett att efter den nya rovdjursutredningen som Lars-Erik Liljelund presenterade så har våra jägarorgan börjat fiska medlemar. I Jägarnas Riskförbund så kan vi  nu se att det kräver en ”nollvison” i dagens läge men kan återgå till deras gamla rovdjurspolicy där det faktiskt vill ha varg Om nu regeringen börja göra som dom vill. Jägarförbundet håller dock fast vi sin policy på 150 vargar fördelat på hela landet och kräver ingen ”krigsförklaring” mot regeringen och utredaren. Nå, vad kan vi säga om detta? Vi vet att båda föreningarna varit med om att teckna avtal med regeringen som innebär att de är bundna till regeringens rovdjurspolitik. Detta skrev BÅDA organen under för att få en ”licensjakt” i flera år framåt. Vad har då hänt sedan man krupit för regeringens bidrag? Ja vi har fått ett stopp för att jaga varg, vi har fått fler vargar och vi kommer förmodligen ha en vargstam på över 400 djur till nästa år(om vi inte redan nu har det). Jag har vid flera tillfällen blivit ”dum”förklarad när jag har påpekat att vi skulle redan från början utgåt ifrån 0-vargar precis som samerna har gjort för att sedan kanske hamna på en mer "normal" siffra än 400-450 vargar. Men då har man hela tiden fått den förklaringen att det kommer aldrig att gå? Organen skulle aldrig få vara med omatt diskutera någon rovdjurspolitik. Jag har hela tiden sagt BULL-SHIT. De extrema naturorganen har ju fått som de vill, fler än 210 vargar,´samerna har fått precis som dom vill, 0-vargar inom renskötselområdet. Alla dessa föreningar har fått det dom lobbat för. Vad har vi jägare fått från våra representanter? Ja inget, det har försökt hålla sig på en nivå där det tror sig kunna vinna något men egentligen är dom rädda för att säga sanningen att den stora delen av oss jägare faktiskt inte gillar att ha varg på VÅRA marker. Och tro det eller ej så börjar många som inte jagar också börja fundera på varför det återigen ska börja avlas vargar när vi en gång tog bort dom.

Hur ska man då gå vidare? Fiska medlemar av varandra för att få mer bidrag? Eller ska vi hjälpas åt att enas om en gemensam rovdjurspolitik som vi alla kan tjäna på? Jag har börjat lessna på alla lovord som aldrig infaller. Jag har lessnat på att som medlem inte få som jag och flera andra vill. Jag är less på att min löshundsjakt alltid ifrågasätts och kanske inom en framtid förbjuds för att vargar och andra rovdjur ska ta över en skog som mina förfäder har förvaltat i generationer. Är det någon fler som börjat lessna??? Jag är stolt medlem av Svenska Stövarklubben, nu hoppas jag kan känna mig stolt inom något av våra jägarförbund.

Presentation

Omröstning

Nu går vi in på den andra halvan av jaktsäsongen. Vad tycker ni om det?
 Jagar hellre vitharar på barmark
 Har/rävjakt ska bedrivas på snö
 Vi får sällan snö där jag bor

Kalender

Ti On To Fr
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< April 2013
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

Länkar

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards