I mitt förra blogg inlägg så gick jag hårt mot vargforskren Olof Liberg, i alla artiklar jag kunde hitta så tolkade artikelförfattarna att Liberg ville ha minst 400-800 vargar i Sverige. Så var dock inte fallet, skulle vår vargstam bli isolerad från den finsk ryska sidan så skulle det behövas ca 400-800 vargar för att de skulle klara sig ur ett genetiskt perspektiv.

Då var den saken ur världen, Liberg står fortfarande för sitt ord. Att tidningar väljer att vinkla sin egen syn på saker och ting har man verkligen fått ta del av i denna värld. Men tillslut så kommer sanningen ikapp.

En ”vargexpert” inom spanska naturskyddet har skrivit en artikel i rovdjursföreningens tidning. Det handlar om att spanska vargar är mer till godo än problem. Självklart går han hårt åt den svenska vargpolitiken och öser en irritation mot den svenska jägarlobbyn och svenska politiker.

När man läst och begrundat artikeln så förstår man att det finns vargdyrkare i hela världen, han har på ett sedvanligt sätt fått det att låta som att det inte finns några problem i Spanien och därför ska det heller inte finnas i Sverige.

Fårbönder kan leva sida vid sida och människorna där ser vargen som något bra, för det ska enligt han varit en spansk naturforskare som ändrat människornas syn till vargen. Han ska ha visat upp vargens sanna ansikte och efter det ska man plötsligen börjat accepterat den. Hur han gjorde framkommer inte i artikeln.

Men att den svenska landbygden befolkning är en hög nervösa och nojjiga individer kan han kläcka ur sig. För hur kan en förälder vara rädd att lämna sitt barn vid busshållplatsen där det styrker omkring ett rovdjur som skulle med lätthet döda en fullvuxen människa.

De svenska Jägarnas hat mot vargen ska enligt honom vara något absurd hämnd för att vargen tar deras hundar. Han nämner inte att den nordiska löshundsjakten är en uråldrig tradition som många på den svenska landsbygden lever för. Kanske är det därför man blir irriterad när ett djur som inte funnits på 100 år helt plötsligen gör entré i den svenska naturen.

Men om jag nu skulle välja att ha 2000 spanska vargar istället för våra 300 svenska så tar jag varje dag i veckan 2000 spanska vargar. Och vet ni varför? Den spanska vargen skulle min stövare inte bli mördad av utan den skulle nog dra sig undan för den vet att det skulle bli en jämn kamp och förmodligen så vinner min stövare.

För den sydeuropiska vargen är inte större än en rödräv, något större men inte så att den skulle kunna riva en stor jakthund, älg eller ren. Den livnär sig på småvilt och kadaver, har den tur så kan den få sig ett skrovmål av något lam på grönbete.

Det ständiga lögnerna som forskare världen över sprider är ett faktum, de redovisar aldrig den sanna fakta utan dom tar heller rovdjur i försvar när det blir en konflikt med människor. Att de ondgör människor i en konflikt med rovdjur förstår jag inte heller.

För om vargdyrkarna nu värnar så mycket om vargen så måste de fatta att människor i deras omgivning måste börja acceptera rovdjuret. För gör dom inte det så kan det aldrig bli bra.

Längst till vänster på bilden ses ett par nordostsibiriska vargar. I mitten vid skylten vår kraftiga nordiska/sibiriska skogsvarg, sydrysk skogsvarg, sydasiatisk varg och allra sist den lilla rackan till sydeuropeisk varg. Den är inte så värst mycket större än en stor räv. 

Sluta alltså med jämförelserna! Det är frågan om helt olika djur!

foto: Eirik Granqvist

Här nedan har jag saxat en bit ur en artikel som Eirik Granqvist skrivit!

När Grekland och Spanien inträdde i EU så krävde de att rätten till vargjakt skulle bibehållas eftersom de har rätt stora populationer och önskar fortsatt kunna kontrollera dem. För att fåraherdarna i Apenninerna i Italien skulle kunna tolerera en rätt stor vargpopulation gjordes de redan för ett tjugutal år sedan till statstjänstemän och erhåller månadslön samt förses med nya får vartefter vargen äter upp de gamla. Inte att undra på att fåraherdarna i Apenninerna rätt väl tolererar vargen. 

Man tar ofta de sydeuropeiska vargarna som exempel på att människan där kan leva rätt bra tillsammans med en stor vargpopulation. Därför borde landsortsbefolkningen i de täta finländska skogarna också kunna göra det. Samma har också tjänstemännen i Bryssel hävdat. 

De sydeuropeiska vargarna är dock små rackor jämfört med de våra som är predatorer av en helt annan klass! Detta kan man säga hur många gånger som helst men det tycks inte noteras. 

Eirik Granqvist/Borgå